Norrlandseliten

Nej, den här söndagen var inget vidare. En dag på akutmottagningen är väl inget som man direkt längtar efter. För att göra en lång historia kort: maken halkade igår kväll på en isfläck och slog i höften rätt rejält, men hade inga problem med att stå eller gå, så han tänkte inte mer på det. Iförmiddags kunde han dock knappt ta sig ur sängen, än mindre gå eller hemska tanke ta sig nerför trappan. Så därför tyckte vi (jag) att det var lika bra att ta sig till akutmottagningen för att få en röntgen och se hur det egentligen var ställt. Efter mycket om och men och väntan hit och dit, visade röntgen inga skelettskador, han utrustades med ett par kryckor och vi fick åka hem. Men bra är det ju inte och han är totalt handikappad, vilket innebar att jag i min tur fick ringa jobbet och sjukskriva mig, då det inte finns en chans att han skulle klara hemmet, hund och ungar på egen hand. Jaja, vi lever på hoppet och försöker ta några steg i taget. Ungarna är duschade och utfordrade, hunden är rastad och jag ska ta mig en träningsomgång nu framför tv:n. Hade ju tänkt ta en tur upp till gymmet idag men får skjuta det på framtiden istället. Imorgon när ungarna är i skolan kanske? Är rätt skönt att sportlovet är slut nu, de börjar bli lite lagom rastlösa och behöver komma in i normala rutiner igen, så det blir lite ordning på aktiviteter och jagande efter kompisar.

Måste ju slänga ur mig ett litet dilemma/diskussionsfråga som jag vill att ni tycker till om, ni förståndiga människor: sonen har en klasskamrat som han leker med ibland (inte speciellt ofta). "Leken" går oftast ut på att denne kompis vill att de ska sitta framför Playstation och spela. Jag har flera gånger försökt aktivera ungarna när de varit här, både genom att uppmuntra dem att gå ut och/eller göra andra saker inne. Men det har oftast slutat med att denne kompis då gått hem till sig eller skyllt på(genom min son) att han inte har några utekläder med sig och inte orkar gå hem och hämta. Denne kan också ringa, ofta med start 09.00 på helger då vi ligger och sover, flertalet gånger i rad tills någon svarar. Imorse tog han dock priset då han hovrade utanför vårt hus på cykel, bara för att kolla om vi var hemma när ingen svarade i telefonen (sonen hade då sagt till mig att han inte ville svara när det ringde och han såg vem det var på nummerpresentatören). Då tog jag luren nästa gång det ringde och sa till grabben att jag inte tyckte det var okej att göra som han hade gjort, dvs vara utanför vårt hus och kolla om vi var hemma, när vi inte svarade i telefonen. Okej sa han bara och la på luren. Jag vet inte riktigt om han fattade vinken och jag hoppas innerligt att sonen inte får skit i skolan pga detta. Egentligen vill man ju att de ska sköta sånt här själva. Men även jag har en gräns och den överträddes idag med denna telefonterror och spionage utanför huset. Till saken hör att inte en gång har jag sett till, eller hört några föräldrar intressera sig för vad deras son egentligen gör. Så vad gör man? Kanske han har fattat vinken? Kanske är det inte min sak att uppfostra någon annans barn? Kanske jag bara ska avvakta och se om allt lugnar ner sig? Vad tycker ni morsor och farsor?

...