Norrlandseliten

Ja detta med måndagar är inte kul alltså. Började imorse med att barnen satte sig i tvärläge. De var precis väck, jag tjatade hål i huvet på dom kändes det som, om än det ena än det andra. Men ändå slutade det med att jag fick åka en extratur till sonens skola med ett papper han hade glömt och vända hemåt när jag hade lämnat dottern, pga att jag själv glömde min väska. Kom till jobbet prick 9! En jäkla tur att man inte började tidigt...

På jobbet ett jäkla drag, tre lunchavbyten och förberedelser inför morgondagen och struligt med pol-patienterna, som vanligt. Känns som om vi sliter hund och ändå får vi inte gjort det vi ska, allt samlas "på hög". Värst är det naturligtvis för patienterna som sitter hemma och väntar och fastar och i bästa fall får opereras nån gång under dagen. I värsta fall blir de uppskjutna både en och två dagar, vissa till och med över helgen. Dålig organisation/ledning/bemanning? Ja, nåt är det som inte funkar iallafall. Och där nånstans i mitten står "fotfolket" (vi) och undrar var i helsike vi ska kunna spara in tid nånstans. Vi får ta smällarna när patienterna (med all rätt) blir ledsna, frustrerade och arga. Vi får även ta smällarna när en stressad bakjour kommer direkt från akuten där han/hon haft fullt upp. Kan vi tänka oss att operera hela natten på grund av den strida strömmen av patienter? Hur motiverande känns det att operera nåt man skjutit upp i flera dagar, nattetid, bara för att beta av kön? Nattetid är ju annars vikt åt akut, livräddande verksamhet. Vilket ben ska vi stå på? Och vem ska föra patientens bästa fram i ljuset? Ska jag jobba med detta i 30 år framöver? I helsike heller, om det ska fortsätta på det här viset.


Nu blir det sagoläsning (man har ju ett liv utanför jobbet med), te för att gå ner i varv och en varm dusch...