Norrlandseliten

...och jag säger det igen: det blir sällan som man har tänkt sig!!!
Skulle ju ha avnjutit en skön bastu- och fredagsmyskväll med familjen inför helgjobbet idag, men icke. När jag precis skulle hoppa in i bastun, ringde telefonen från jobbet. "Kan du komma in...kollegan har blivit akut sjuk..."
Till mitt försvar får jag ju säga att jag bad dem försöka hitta nån annan men återkomma om det inte löste sig. Och återkom gjorde dom, så det var bara att bita i det sura äpplet och sätta sig i bilen. Nu jobbade vi inte ihjäl oss direkt, men tror det blev sura miner på hemmaplan trots att han inte visade det. Möttes av en jäkla röra när jag kom hem imorse, kvällsmaten kvar på bordet och allmänt rörigt överallt. Och trots att jag ringde hem speciellt igår kväll och bad honom meddela gammelmormor att jag inte skulle komma och hämta upp henne nu på morgonen (hon skulle ha suttit barnvakt då vi både skulle ha jobbat idag på förmiddagen), så hade han bara skitit i det. Så ledsen man blir! Är det en form av tyst bestraffning för att jag inte var hemma med familjen??? Varför är det okej för honom att bara släppa allt och ge sig iväg till sitt jobb när de kallar, men inte jag för mitt? Så trött på det! Blir ingen mysig hemmakväll ikväll, inte...

Har iallafall gjort lite nytta här hemma nu på morgonen. Fick ju börja med att röja upp i köket och köra diskmaskin och sen utfodra frukosthungriga barn. Sen parallellt med att duscha dottern, städa toaletterna och be sonen gå ut med hunden (för det var ju heller inte gjort). När jag ändå var i gasen, körde jag igång en tvättmaskin också. Sen har jag skjutsat iväg sonen till kompis, roat mig med att åka till sopsorteringen med glas, metall och papper. Nu blev det en liten datapaus innan dammsugning och gardinuppsättning tar vid. Dagens gissningstävling blir: hur långt tror ni jag orkar innan jag slår ihop av ren trötthet?