Norrlandseliten

Ja, mina milplaner gick ju i stöpet rätt snart då barnen ville följa med och maken var förkyld och inte på sitt bästa humör direkt...så vad gör man?! Jo, modifierar så alla kan hänga på! Sonen ville springa 3,5 km-spåret med mig, och dottern gå naturstigen med barnafadern. Sen ville de förstås fika - BARA om det finns KAKOR hette det visst också... Så jag och sonen gick/joggade 3,5 km och träffade faktiskt på en älgko som sprang tvärs över stigen där vi gick, kanske 15 meter framför oss. Sonen blev hellycklig då han inte träffat på en älg i skogen tidigare.

Fulsöt, liksom...

Medan barnen och maken satte sig och smaskade fika körde jag ett varv till på 3,5:an, försökte pressa mig själv så gott jag kunde och tänka "MAXA NU FÖR BÖVELEN!" - och det gick sketabra! Nu har jag ingen tidtagning eller liknande att jämföra med, men ibland får man gå på känsla helt enkelt...pulsen steg i taket, svetten rann och jag kände en lätt blodsmak i munnen när jag var klar iallafall. Ibland är det kul att improvisera. Och den bästa träningen är den träningen som blir av, får man väl tänka som småbarnsförälder.

Och om det är nån som undrar - jaa, jag har träningsvärk i axlarna efter gårdagen...