Norrlandseliten

Jag vore intet utan min päron. Mer än rent biologiskt, alltså. De har allt satt sin pränt på mig - oavsett jag vill eller inte! Mamma är lik sin mamma brukade jag reta mossan för. Men har nu på senare år (och speciellt sen jag själv blev mamma) kommit på mig själv att säga och göra och reflektera över saker mina barn säger - för det låter ju precis som min mamma! Pappas flicka har jag väl mer eller mindre alltid varit - också. Det är något speciellt med far och dotter - ett band som inte går att förklara. Återigen måste jag hänvisa till mina egna avkommor och se det allt starkare växande bandet mellan dottern och barnafadern. Viktiga beståndsdelar i bandet är tillit, att vara en förebild och så trygghet så klart. Detta såg jag hos min far och ser också mellan dessa två. Och det gör mig varm om hjärtat! Ett liknande band kanske finns mellan mor och son?

Jag hade förmånen att växa upp med två ständigt närvarande föräldrar. De var inte alltid bästa vänner, de var heller inte perfekta till 100% och de visade ibland upp mindre roliga sidor. Men de var DÄR. Nu menar jag inte att det måste vara sämre att växa upp med skilda föräldrar. Men för mig personligen var det en stor fördel. Att våga vara en närvarande och engagerad förälder kräver en hel del. Mina föräldrar gav mig förutsättningarna att själv vara det och detta är vad jag eftersträvar.

Flummigt va? Jaja, fritt fram för egna tolkningar, debatt är alltid roligt...
Nu är det te-tajm framför Grey´s anatomy som gäller...ses imorrn!