Norrlandseliten

Men herreguuud. Det minns jag inte! FAKTISKT! Om man bortser från de första lågstadieförälskelserna Mats och Patrick (RIP dear friend!) så var faktiskt min första riktiga förälskelse stallet och hästarna. Minns särskilt en liten "Pysen" som var en tjock blandrasponny med bruna sammetsögon som förtrollade mig totalt. Snäll och go var han förstås, man fick borsta och pyssla med honom så mycket man ville. Rida på honom gjorde vi en hel hoper ungar också, förstås. Och körde kärra/sulky med honom. Och tolkade på trickskidor! Ända tills han blev så gammal och sjuk och hade ont och var tungandad, så det beslutades att han skulle få somna in. Minns det inte så väl, mer än att pappa fick åka med honom till den sista vilan, då ägaren inte klarade av det själv.

Ett riktigt kortis-inlägg idag, måste göra lite nytta i hemmet som den goda husfru jag är... ;-)

Hörs imorgon!