Norrlandseliten

Tack mina stammisar för era kommentarer, de hjälpte mig faktiskt även om det kanske inte låter så, eftersom jag gör precis tvärtemot vad ni tycker (förutom Annika då som jobbar på samma ställe, hahaha)!

Jag mailade ett kort men trevligt (tyckte jag iallafall) svar till chefen på det erbjudna jobbet, och tackade vänligt nej men bad att de skulle ha mig i åtanke i framtiden. Känner att jag trivs bra med det jag gör idag och chansen till att faktiskt få vara delaktig i direkt livräddande insatser och dra lärdom av så mycket kunskap som finns på mitt nuvarande jobb gör att jag vill hänga kvar där ett tag till. Man är ju inte sämre än att man kan ändra sig om det skulle vara så att jag vill varva ner och jobba kontorstid i framtiden. Vad familjen beträffar har jag bestämt mig att inte ha dåligt samvete gentemot barnen, de trivs alldeles utmärkt på dagis och frita, jag har jobbat deltid hela deras uppväxt och vänt ut och in på mig själv och maken, pusslat med scheman osv för att de ska få vara hemma så mycket som möjligt men nu räcker det. Jag måste också ha rätt att satsa lite mer på mig själv och mitt jobb, inte för att jag tröttnat på anställningen som Mor men för min egen personliga utveckling och för att kunna vara närvarande rent mentalt på jobbet utan att ständigt oroa mig för om jag verkligen gjort mitt yttersta för mina små. De trivs, växer, skaffar kompisar och skapar sig ett eget liv som inte alltid behöver involvera mamma och pappa. Att kunna ge dem tryggheten att släppa taget en liten stund och våga odla nya intressen och vara utanför hemmets väggar måste väl vara ett kvitto på att man som förälder inte har gjort bort sig helt ändå? Vad tror ni?



Älsklingarna