Norrlandseliten

Ja så kan väl dagen beskrivas ungefär. Tyckte vi jobbade på rätt bra, 3 snitt och 4 bebisar blev facit idag + att vi gjorde en sårrevision. "Skynda skynda så snitten blir klara före lunch" från arbetsledningen (har vi hört den förut?). Sen inget lunchavbyte utan UPPEHÅLL på salen trots att vi hade så mkt på kö! Sen hann vi med en sårrevision av en fot också innan det var dags för mig att bli avbytt och gå hem. Då kommer kallduschen. DU! säger "erfarna kollegan" (vet hon inte vad jag heter eller?!) mitt utanför fikarummet som var fullt med folk... "jag vill inte skälla på dig men (SÄKERT!) ...det var för mycket folk på salen idag. Jasså säger jag, tyckte jag räknade till 11 (max 11 personer inklusive mamman och pappan får det vara på opsal under ett kejsarsnitt av hygieniska och etiska skäl) och körde faktiskt ut en kandis också. Jaha muttrar hon, "det såg ju ut som en hel skolklass där inne!" Jasså säger jag, ja det ska vara om någon kom in som jag inte såg då (man har ju liiite annat att hålla reda på också!). Jag vet att det ska vara max 11 personer. Jaha muttrar hon och går iväg,"jag tänkte att du kanske inte visste..."

Tänk att hur man lägger fram sina ord kan vara så avgörande för någon annan. Det kändes kan jag säga, man kände sig som en smärre förrädare! Nu är frågan - ska jag tala om för kollegan att hon kanske ska fundera på hur hon lägger fram sina ord nästa gång till en ny kollega eller är det att göra en höna av en fjäder? Ska jag bara låta det passera? Hur gör djur..?

Kan man få vara nöjd med sig själv nån gång och det arbete man faktiskt gör bra..? (För inte kan väl allt vara pest?) Generellt sett är vi alldeles för dåliga på att framhålla våra och våra medmänniskors positiva sidor här i lilla landet Lagom.